Spanish Baroque Era Painter, 1642-1693 Spanish painter and draughtsman. Together with the court painters Francisco Rizi, Juan Carre?o de Miranda and Francisco de Herrera, he was one of the foremost exponents of a style of Spanish painting that developed between c. 1660 and 1700 and was characterized by theatrical compositions and rich colours. The sources of this late Baroque style, which was distinct from that of the previous generation of Spanish Baroque artists, most of whom painted sober, realistic depictions of religious and secular life, lie in the influence exerted by Venetian Renaissance painting and by Italian and Flemish art of the period,   Related Paintings of COELLO, Claudio :. | King Charles II (mk08) | St.Dominic de Guzman | St.Rose of Lima | The Adoration of the Holy Family by St.Louis.King of France,and Othe Saints | Triumph ot St.Augustine |
Related Artists:
Henri-Pierre Picou
(27 February 1824 - 17 July 1895) was a French painter born in Nantes.His oeuvre began with portraits and classical historical subject matter but he later moved on to allegorical and mythological themes.He was an academic painter and one of the founders of the Neo-Grec school, along with his close friends Gustave Boulanger, Jean-L??on G??rôme, and Jean-Louis Hamon, also academic painters. All of them studied in the workshops of both Paul Delaroche and later Charles Gleyre. Picou's style was noticeably influenced by Gleyre. While the rest of the group generally painted classical and mythological subjects, Picou also received commissions for large religious frescoes from many churches, including the Église Saint-Roch. His artistic debut was at the Salon in 1847. The next year he was awarded a second-class medal for his painting, Cl??opâtre et Antoine sur le Cydnus. Also known as Cleopatra on the Cydnus, it is commonly regarded as Picou's masterpiece. This showing at the Salon in 1848 was written about by the critic Th??ophile Gautier, who felt that the subject matter was too ambitious, but also said that "As it is, it gives the best hope for the future of the young artist, and ranks among the seven or eight most important paintings of the Salon.In 1875 the painting was exhibited in New York, and afterward found lodgment on the walls of a private art gallery in San Francisco.Picou maintained a large workshop in Paris on the Boulevard de Magenta, which provided him room to work on his expansive frescoes. His popularity continued to rise and he went on to win the Second Prix de Rome in 1853 for his painting, J??sus chassant les vendeurs du Temple (The Moneylenders Chased from the Temple), and another second-class medal for his Salon painting in 1857. From his debut in 1847, he was a regular at the Salon, showing almost every year until his final exhibit in 1893.He has been called the most fashionable painter towards the close of the Second French Empire
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).
Felix-Auguste Clement
French, 1826-1888